Miriam

Under tio dagar har jag skrivit ungefär 500 ord, men igår släppte det och nu ordbajsar jag som aldrig förr. Jag är född med den gåvan, den kommer naturligt för mig. Ikväll hade jag orh Dempan ett WORD WAR. Det går ut på att man under en bestämdt tid ska skriva så många ord som möjligt (det får vara lösryckta ord, men man får ett bättre flow om det hänger ihop). Vi hade två stycken. På andra skrev jag om hur gravida ger mig alien-associationer (någon som har sett Dreamcatcher? Jag ser en gravid kvinna och så tänker jag att NU ÄR DET HÄR.) Den resulterade i drygt 480 ord. Min första handlade om kossor och blev ungefär 500 ord lång. Dska ni få se nu:

Jag önskar att jag vore söt

Jag önskar att jag inte var ett sånt nöt

Eller jo, vänta, det kanske inte vore så dumt att vara ett nöt, i bemärkelsen KREATUR.

Tänk att vara en ko, det skulle jag vilja vara. Inga hästtjejer kommer gulla med en, men man kommer ändå vara tillräckligt söt för att folk ska vilja ha en i hagen. Och tänk på grönbetet! Visst, vi människofolk har ju alltid vårkärlek som ursäkt för vårt galna beteende när vinterhalvåret är slut, men det är inte precis socialt acceptabelt att rusa ut ur en lada och skrika glatt för fulla muggar. Korna däremot, de har det bra, de får fira årstidsbytet genom att rusa ut, någonting som till och med reserverats TV-tid i vårt lilla avlånga land. Ja, ta mig tusan. Jag vill vara en ko. De kan väl inte vara laktosintoleranta heller, eftersom kalvar dricker mjölk (vuxna kor dricker faktiskt vatten, men det är det inte många som tänker på). Om jag vore en ko, så skulle jag mest beta hela dagen, och för att vagga mig till sömns de där långa nätterna så skulle jag dagdrömma om att en känd konstnär (BANKSY) skulle komma och måla på mig. För visst, jag skulle fortfarande uppskatta konsten tror jag, fast det är svårt att utöva tecknande utan tummar. Fast det är klart, jag har ju sett ett reumatiskt konstsällskap måla med penseln i munnen. Då hade jag varit en målande ko – och tänk, det går ju att tjäna stålar på! (Eller, klöver, pun intended!) I Thailand är målande elefanter en stor turistattraktion (plus ridandet på elefantryggar såklart, men små barn kan rida på kor, om inte annat så kan jag dra en släde) och jag ser inget hinder för att någonting liknande skulle kunna hända här i Sverige. Tänk bara. Stockholms målande kossa. Ingen skulle vilja äta mig. På tal om det – jag kanske skulle uppmärksamma PETA om mina målningar, så att de skulle dra igång någon kampanj om vegetarianism igen! De skulle kunna hävda att alla djur är intelligenta varelser – och om inte det skulle funka, så kan de fortsätta hävda det, fast tillägga att nästan alla djur kan måla om de bara uppmuntras. Då kanske folk i alla fall inte skulle överge sina sommarkatter när semestern är slut, och det vore tipp topp toppen. Man måste ju börja i små steg, som Neil Armstrong (nästan) sa. One small step for man, one big step för mankind. Fast ett stort framsteg för djuren istället. Det kanske skulle sprida sig – PETA är ju en internationell organisation, och Greenpeace skulle säkert också haka på – och inte bara Sveriges djur skulle få det bättre. Hundar i Sydamerika skulle inte skjutas för att de var för många, och barn kanske skulle skaffa marsvin i andra syften än att kolla om de vore lika coola som de animerade marsvinen i actionfilmen på TV.

Nu känner jag att jag inte riktigt kan mjölka det här ämnet längre, istället vill jag skriva en rad eller två (eller flera) om gravida människor.

 

Det här är underbart kul. Nanowrimo behöver ju inte vara en sammanhängande berättelse, utan man får skriva om precis vad man vill. November månad har nu för mig blivit en tid där jag kan sortera ut fina ord, och sätta urknäppa funderingar på pränt.

Toppen!

Jag har också skrivit ner saker som:
Hur tomt den lilla engelska byn Midsummer måste vara
Hart ni hört talas om Death by Chocolate? Jag har en Death by shovel (som var ett rekommenderat förslag från Nano) men jag ska inflika en chokladig död också.
Knasiga personbeskrivningar
och en massa monster