Miriam

Igår var en väldigt händelserik dag, och idag var inte mycket sämre.
Det hela började med att jag väcktes halvåtta av pappa, i ett försök att få till en bättre dygnsrytm. För att trötta ut mig så pallrade jag runt 5 km i skogen, sen blev det en snabbdusch och en rusch till bussen. Dagens göromål var nämligen att gå på Laserdome med Tina och Henrietta.

Vet ni hur otroligt kul det är att återförenas med före detta (ah, the pain!) klasskompisar och skjuta på dem med lasergevär? Vi kutade runt i en kvart med västar och spelade mot ett annat lag och en till kille. Hm, vi torskade rätt rejält, men hade väldigt, väldigt kul. Laserdomemiljön är också spännande, det är rymdgrejer och planeter i väggarna, målade med självlysande färg, och jag som har ett taskigt lokalsinne var jätterädd att aldrig hitta ut igen. (Men det fixade ju sig)

Efter det så velade vi ett tag, för att slutligen hamna på McDonalds där vi åt sockerstinna måltider och värmde oss lite. Efter det så åkte vi åt varsitt håll; Tina skulle till universitet och plugga matte (Tina är genial, hon läser väldigt mycket matte och ska bli sjukhusfysiker när hon blir stor. Hittils har hon gått 5% av programmet, vilket betyder att hon har 4,5 år kvar. Många skulle bli avskräckta av den kvantiteten med plugg, men inte Tina, för hon är sjukt bra.) Henrietta skulle hem, och jag skulle till Pyssloteket och handla en porslinspenna. (Mission accomplished)


På kvällskvisten åkte jag in till stan igen, och träffade upp Karro, Jenny och Amanda. Vi gick på Komikaze där en f.d. klasskompis agerade stå-uppare. Var på hans förra framträdande också, och jag tycker att han var roligare igår, men det allt-som-allt var roligare förra gången. Jösses, jag håller med Amanda, det måste slita på själen att försöka vara rolig, att försöka göra något kul, ställa sig framför en publik men att inte få någon respons. Det gör lite ont i mig att tänka Stackare, men jag tyckte faktiskt inte att det var kul och så ser man osäkerhet i deras ögon och så drar man en lättnadens suck när det är dags för nästa komiker att äntra scenen.

 
Jag kom till ödsliga nattsvarta Altorp ungefär halvtolv, och knatade hem till en åh-som-alltid-orolig mamma. När jag gick förbi kyrkogården så blev jag lite rädd - men inte för våldtäktsmän eller yxmördare eller tonårsrånare - utan för ett hjärnspöke som bara kommer fram när det är mörkt ute. KYRKOGÅRDSMONSTRET. (Med sina sylvassa tänder äter han fotgängare som vågar sig förbi begravningsplatsen. Han är snabb som attan och har gula gravlykteögon.)

Egentligen är det lite konstigt att vara rädd för att gå förbi kyrkogårdar - jag menar, det finns ingenting som egentligen kan skada en därinne. Det ska ju vara fridsfullt.

Och monster finns inte.

Pilluttanpluttan.