Miriam

Igår trodde jag att det skulle bli en vanlig, lite småtråkig varm sommardag. Jag sprang ett varv i skogen, och bakade horder av knäckebröd innan Jenny SMS:ade och frågade om jag ville göra henne middagssällskap! Innan det var dags att bege sig till Vallentuna kom jag på att Henrietta flyr fastlandet (från och med idag får Öland njuta av henne, och inte vi) och så ringde jag upp och så träffades vi snabbt och kort och fint.

Jag passade på att stuva ner kameran i handväskan.



Jag skulle hämta ut ett paket åt pappa, och Henrietta visade mig en ny väg till torget (eller, det här är på väg hemåt) som jag skäms lite över att aldrig ha utforskat själv. Jag har bott här i 18 år, och det här fina låg ett stenkast bort.



Sen gick Henrietta hem, och räddade sina akvariefiskar från slam och klägg och jag behövde åka till Jenny. Ungefär så här roligt (yay, blommor) kan man ha det när man väntat i en kvart på en buss, och inte kan kliva på den eftersom man inser att man glömt busskortet hemma. Och sen när den väl har åkt iväg så hittar man den längst ner i ett annat fack.



Men det var ingen skada skedd, för Jenny handlade frukt, och såg till så att vi hamnade på samma bussbyte. Det är möjligt att hon är den sötaste och mest optimistiska personen i hela vida världen.
Pajätande, bönätande, kvällpromenad och fotograferande. Vi hamnade vid runstenar och Vallentunasjön (som kan tävla med Jenny, fast som den bästa platsen i världen) allting var jättefint, och sen satt jag plötsligt på bussen hem och gick och la' mig vid halvtolvsnåret.